Ett brittiskt mästerverk - tre månader efter alla andra

Det finns trots allt poänger med att vara trög ibland. För någon månad sedan var jag ju typ sist i västvärlden att upptäcka storheten i House, efter en maratonsittning med första säsongen på dvd. Efter att sedan kollat ikapp även andra säsongen håller jag nu Hugh Lauries buttre läkare som en av de absoluta tv-favoriterna.
Nu är det BBC:s Life on Mars som jag till sist fått upp ögonen för.

Visst, jag misstänkte att det skulle vara bra efter de fina recensionerna från bland andra Kjell och 43 minuter, men då i vintras hade jag antagligen så mycket annat att se att det inte passade in i mitt schema. Nu har jag iallafall kommit till skott och börjat plöja första säsongen, och visst är superlativen befogade. Manchesterpolisen som råkar ut för en trafikolycka och vaknar upp trettio år tidigare är en suveränt originell idé som genomförs på ett sätt som inte liknar något annat i tv. Förstår också att SVT är intresserade.

Men det här med att vara trög är ju faktiskt en fördel ibland. Alla mina bästa tv-upplevelser har uppstått när jag kommit in sent och kunnat kolla på i princip en hel säsong i följd, utan att behöva vänta en vecka på fortsättningen. Det började för några år sedan när min lillebror bodde på Irland och skickade hem andra säsongen av 24 på dvd. Hade inte brytt mig speciellt mycket om den första säsongen, men i dvd-format kom verkligen poängen med tidsgreppet fram. Deadwood, OC och Entourage är andra exempel på maratonfester jag haft framför tv:n. Visst är det roligt att vara först med något ibland också, men ur ett rent tittarperspektiv är det nog bättre att vara seg.

För övrigt kommer Life on Mars ut på dvd om en månad. Ett givet köp i väntan på säsong två.