Roomservicekillarnas nya - bara helt fantastisk

Vem kunde trott det.
Kanal 5 skickar två hantverkare till Etiopien, och resultatet är den mest angelägna svenska teveproduktionen på väldigt, väldigt länge.

Storheten med Hello Africa är först och främst alla fel som produktionen råkade ut för. Poängen var ju från början att bara skicka ner Roomservicekillarna Mattias Särnholm och Johnnie Krigström till Etiopien och filma när de smällde upp en skola åt Unicef på åtta veckor. Lite som ett mer exotiskt Roomservice, typ. Men eftersom de praktiska och byråkratiska skillnaderna mellan Stockholm och Addis Abeba, föga förvånande kanske, är enorma blev hela produktionen snart ett enda stort kaos.

De två folkhemsfavoriterna till hantverkare följs istället när de allt mer frustrerat försöker lösa problem efter problem som de egentligen inte borde syssla med. Samtidigt som Jarowskiproducenten på plats ligger och feberyrar efter nån amöbasmittad middag, och försöker komma på sätt att rädda produktionen. "Vi kanske kan flyga ner Fredrik och Filip en vecka, och sen Dr Alban veckan därpå...". Innan han plötsligt får det geniala infallet att tvinga Mattias och Johnnie att agera statister i en av Etiopiens mest kända artisters musikvideo. (Artisten själv tror dock att svenskarna är ett nyhetsteam och vill att de filmar honom så han kan brejka i Sverige också). Mötet, när de förbannade hantverkarna återkommer till producentens hotellrum där han ligger under myggnät och svamlar, var fantastisk tv.

När dessutom den här Dagens Media-realismen blandas upp med hjärtskärande episoder, som när en Etipoisk kvinna försöker ge bort sin brorson och fosterbarn till en oförstående och chockad Mattias... Då råder det ingen som helst tvekan om att Hello Africa är det enda svenskproducerade tv-program ni behöver se den här säsongen.

EXTRA: Life on Mars tillbaka om en vecka

Sam Tyler, vi har saknat dig.
Ställ alarmet, plocka fram kalendern, avboka allt.
På tisdag (13 februari) kör BBC äntligen äntligen äntligen igång sjukt emotsedda andrasäsongen av Life on Mars.

SVT visar ju de inledande åtta avsnitten nu, så jag ska inte säga för mycket.
Men det kommer att bli kalas - 70's style, det kan vi vara säkra på.

SNL:s Dakota Fanning-sketch var helgens roligaste

Kors i taket!
Saturday Night Live var roligt i helgen.

Att nuvarande SNL-uppställning inte är en av de bättre genom tiderna, är väl knappast någon hemlighet. Tina Fey lämnade efter förra säsongen (för att satsa på 30 Rock) och hon var väl egentligen den enda anledningen att kolla sedan Will Ferrell hoppade av 2002. Jag menar; Will Forte, Bill Hader och Kenan Thompson i all ära, men de är inga Eddie Murphys eller Bill Murrays.

Men. I helgens program (gästat av Drew Barrymore) visade det sig att SNL fortfarande kan vara riktigt lysande. Först den här sköna 80tals-jympingvideopastischen, med makalöst träffsäker grafik.
Men framförallt Amy Poehlers vansinnigt roliga Dakota Fanning-parodi. Sketchen där världens mest lillgamla skådespelare får en egen talkshow, och hur hon i samtalen med andra barnskådespelare kastar in brådmogna referenser hittar ni här. Fantastiskt.

Förresten verkar det som om NBC lagt ner sitt krig mot YouTube, och börjat lägga upp egna filmer där. Det var verkligen på tiden.

Superbowlextra

Magiskt ögonblick under Superbowlsändningen alldeles nyss:
Joey Lucas simultanteckentolkade Star Spangled Banner på innerplanen.

Wow.
(Okej, Chicagos touchdown DIREKT var rätt häftigt den med....)

Nya Veronica Mars är ett satans haveri

Så jävla typiskt.
Efter en förbluffande svag inledning av tredje säsongen står det nu klar att Veronica Mars kommer att bli ä n n u sämre.

Jag har, ända sedan starten, varit otroligt förtjust i den här crime-noir-pärlan och envist hyllat skaparen Rob Thomas genialitet och detaljskicklighet. Det var ju också nära att det inte skulle bli fler än två säsonger, så när nya CW gjorde klart med en tredje säsong visste min glädje inga gränser. Perfekt - en nischad ungdomskanal som fattar storheten i Veronica Mars och låter producenterna utveckla konceptet ytterligare.

Så blev det ju förstås inte. Redan tidigt in på collegeåret blev det uppenbart att den nya kanalledningen ställt krav för VM:s fortsatta existens. Spetsigheten, svärtan och de smartaste popreferenserna slipades bort till förmån för en "bredare", mer lättillgänglig bubbelgumsprodukt. Okej, en helt acceptabel sådan ändå eftersom karaktärerna/skådespelarna (i synnerhet Kristen Bell och Enrico Colantoni) är så bra. Och tredje säsongens nya upp-pimpade vinjett är en av de snyggaste på tv just nu. Men slutresultatet är likafullt sämre än tidigare.

Nu läser jag dock på TV Squad att den nyligen påbörjade miniarcen blir seriens sista. De fem avslutande avsnitten kommer att vara helt fristående sedan säsongen förkortats med två. Ut kastas allså allt vad långsiktighet och modern tv heter. Trogna tittare som investerat tid och engagemang i karaktärernas utveckling blir behandlade som luft. Shit, det kommer ju bli Pang i Plugget av det.
Haveri!

Giganternas möte

Det var tänkt att bli ett historiskt möte i två ronder.
Stephen Colbert vs Bill O'Reilly.
Men i efterhand är det bestående intrycket mest ett... jaha.

Alltså, det var ju ganska självklart att gårdagens avsnitt av The O'Reilly Factor och The Colbert Report inte skulle nå upp till de höjder Stephen Colbert uppnådde som värd för Korrespondentmiddagen i Vita huset. Att det är vassare att framföra knivskarp Bushsatir två meter från presidenten själv än att möta den ultrakonservativa tv-pajas man karikerar, kändes ju givet.

Men jag hade faktiskt hoppats på mer än vad de två mötena i går ändå gav.
Colbert kallade det själv: "The greatest tv-crossover since The Flintstones met The Jetsons". O'Reilly å andra sidan uppmanade sina tittare att "gömma barnen".

Sen blev det ändå mest en massa O'Reillygnabb om hur Colberts namn borde uttalas ("Jag har minsann pratat med din lågstadiefröken och hon har berättat...") och inte så mycket mer. Jo förresten. När Colbert skulle presentera O'Reillys senaste bok var det förstås hypergenialt att låta rabattklistermärket från Barnes&Noble sitta kvar över FOX-ankarets ansikte på omslagsbilden.

Roligast av allt var dock eftersnacket på Fox när O'Reilly försökte reda ut varför Colbert och Jon Stewart nått sådana framgångar och en Fox-tant kom in i rutan och gratulerade sin kanalkollega. "Det är väldigt generöst av dig att bjuda in din FIENDE från det kulturella KRIGET till ditt framgångsrika program".
Jisses.

Tre klipp för att stilla Lettermanabstinensen

I väntan på att TV400 ska börja sända Letterman (Viasat har ju sjukt nog låtit TV6 bli av med ett av få sevärda program) Youtubesurfar jag några klassiska ögonblick.

Den här top-10-listan över favoritögonblick med George W Bush är ju till exempel hysterisk.
Och Frank Caliendo var klart roligast under "Impressionist-week".
Slutligen går det inte att glömma programmet efter Johnny Carsons död. Och att den gamle mästaren skrivit alla skämt i inledningsmonologen (även om jag inte hittar just det klippet utan får nöja mig med hyllningsmontaget).

Sen tror jag ju faktiskt att TV400-flytten kan bli riktigt bra. Noterar att det är slut på misshandlandet av TLS som på senare tid sänts långt efter midnatt. Ny sändningstid 22.55.
Premiäravsnittet i nya kanalen bjuder dessutom på alltid, alltid, alltid lysande Amy Sedaris och Ryan Adams. Bara en sån sak.