För guds skull, kolla in Sports Night
Två säsonger. 45 avsnitt à 22 minuter. En ren fröjd.Nu har jag äntligen kollat igenom hela Sports Night-boxen, och bugar ödmjukt inför Aaron Sorkins geni. För visst var det bra. Kanske inte bästa-serien-genom-tiderna-bra, men väldigt bra.
Alltså, för er som missat det: Sports Night var serien Aaron Sorkin gjorde innan The West Wing. Upplägget påminner väldigt mycket om efterföljaren - långa dialogavsnitt där karaktärerna avbryter varandra är ett exempel - med skillnaden att allt utspelar sig på en tvsportredaktion istället för i Vita Huset. Flera av bihandlingarna och skådespelarna återanvändes även senare i TWW och för mig som slutade kolla regelbundet när Sorkin och Rob Lowe slutade där blev till exempel Sam Seaborns efterträdare Will Bailey (Joshua Malina) en trevlig ny bekantskap här.
Det finns dock så mycket mer värt att nämna - samspelet mellan Peter Krause och Josh Charles, avsnittet där Casey går runt i solglasögon inomhus, William H Macys mustaschprydde ratingsexpert, nedläggningsnojorna, att Felicity Huffman kan vara så jävla bra...
Men för att välja en sak som exempel på Sports Nights storhet nämner jag istället Robert Guillaume som gör rollen som den Pulitzer Prize-vinnande redaktionschefen Isaac Jaffe. En bit in i första säsongen drabbas hans karaktär av en stroke och sakta men säkert får vi sedan följa hans väg tillbaka igen. Guillaumes sätt att skildra det här, nästan enbart med sin röst, är så knäckande bra att man häpnar. Hur hans sluddrande sätt att prata marginellt går mot "normalt" igen i takt med hans tillfrisknande, avsnitt för avsnitt är otroligt fascinerande. Egentligen bara en liten sak men i min bok ytterligare ett definitivt bevis över att det är detaljerna som skiljer mästerverken från dussinserierna.
Sports Night finns att köpa till exempel här och rekommenderas varmt.
posted by Måns at 02:16
7 Comments:
Ahh, just hemkommen från USA med en inplastad Sports Night-box ståendes färsk bredvid dvd-spelaren ska det bli spännande att jämföra intryck!
Härligt! Det är inte utan att jag blir avundsjuk - du har ju allt det fina framför dig...
fast är det inte lite väl märkligt med alla burkskratt i början? det känns ungefär lika lämpligt som burkskratt i six feet under... eller west wing, för den delen.
Jo, det reagerade jag också över.
Men dels vande man sig vid dem kontigt nog, och sen försvann ju skratten lagom till säsong två.
Nu har jag lagom jet-lagad kollat igenom första skivan, 9 avsnitt. Och det är – som väntat – bara att instämma i hyllningskören. Dock har jag ännu inte hittat några tecken på varför det är bättre än Vita huset. Snarare känner jag att Sorkins liberala idealism (Sports Night är oväntat politisk) passade bättre i just Vita Huset.
Och jag håller med, skrattpåläggen är... skrattretande löjliga. Dessutom är det få skämt som är sådär Seinfeld-aktigt skrattpåläggsvänliga. I något avsnitt lade jag bara märke till två skrattpålägg, så Karins liknelse är inte helt fel.
Annars är det intressant att Sorkin lyckas bygga upp en story på 20 minuter som ger gåshud i klimaxscenen. Imponerande!
Vet inte om jag själv kommer orka blogga om serien, så jag avreagerar mig här!
Du är välkommen att avreagera dig hur mycket du vill, Konrad. Jag fastnade inte ordentligt själv förrän efter typ två skivor.
Robert Guillaume drabbades av stroke under inspelningen, därför skrevs det in i handlingen. Det kanske delvis förklarar varför hans prestation var "knäckande bra".
Skicka en kommentar
<< Home