Poletten som trillade ner

Alla serier med titelmusik av Massive Attack är givetvis lysande. Synd bara att det är först nu - två år efter alla andra som jag till slut har upptäckt House på riktigt efter att ha fått låna första säsongen på dvd av Andrea (tack!).
Jag gillade visserligen det jag sett på Canal Plus tidigare, men det är först efter en ordentlig plöjning som storheten i Hugh Lauries buttre läkare verkligen har slagit mig.

Men det är inte bara Laurie och hans vänskap med självmordssnubben från Döda Poeters Sällskap som gör House så bra. Det är hela persongalleriet, från kärlekskranka och naiva Dr Cameron, via kapitalistsvinet Vogler och prettypojken Chase till ständigt ifrågasättande Forman. Och till sist Sela Ward på det.

Säsongens sista avsnitt, slutscenen med Rolling Stones You can't always get what you want, var dessutom musikmässigt i klass med Brothers in arms-scenen från Vita huset.