Tv-konungens återkomst
Det är klart nu.
Studio 60 on the Sunset Strip ÄR höstens tv-upplevelse.
Jaja, det är möjligt att jag personligen är lätt Aaron Sorkin-skadad för tillfället. Försommarens Sports Night-plöjande har nämligen följts av ett Vita Huset-maraton. Först The Bartlet Years-boxen från början (satan vad bra säsong två och tre är - helt sjukt...) och nu avrundar jag så smått med andra halvan av säsong sju som damp ner förra veckan.
Därför hittar jag ju så klart hur mycket som helst att jubla över i Studio 60-premiären. De återanvända skådespelarna (Whitford, Perry, Busfield (han har ju varit fantastisk i allt sedan thirtysomething!), Huffman), den grafiska formen (samma typsnitt som Vita Huset), West Wing-nicken i öppningssketchen... Lägg dessutom till Amanda Peet som kommer vara ett lite mirakel. Ja, listan går att göra lång.
Viktigast är väl dock ändå den där Sorkinska känslan som infinner sig i magen ganska omedelbart, och sedan hänger kvar hela vägen tills dess att Matt och Danny kliver upp på scenen för att hälsa på sin nya cast. Och därmed cementerar fast måndagar som min nya favoritdag under tv-hösten.
Studio 60 on the Sunset Strip ÄR höstens tv-upplevelse.
Jaja, det är möjligt att jag personligen är lätt Aaron Sorkin-skadad för tillfället. Försommarens Sports Night-plöjande har nämligen följts av ett Vita Huset-maraton. Först The Bartlet Years-boxen från början (satan vad bra säsong två och tre är - helt sjukt...) och nu avrundar jag så smått med andra halvan av säsong sju som damp ner förra veckan.
Därför hittar jag ju så klart hur mycket som helst att jubla över i Studio 60-premiären. De återanvända skådespelarna (Whitford, Perry, Busfield (han har ju varit fantastisk i allt sedan thirtysomething!), Huffman), den grafiska formen (samma typsnitt som Vita Huset), West Wing-nicken i öppningssketchen... Lägg dessutom till Amanda Peet som kommer vara ett lite mirakel. Ja, listan går att göra lång.
Viktigast är väl dock ändå den där Sorkinska känslan som infinner sig i magen ganska omedelbart, och sedan hänger kvar hela vägen tills dess att Matt och Danny kliver upp på scenen för att hälsa på sin nya cast. Och därmed cementerar fast måndagar som min nya favoritdag under tv-hösten.
2 Comments:
Jag håller med om att det var solitt, speciellt för att vara ett pilotavsnitt. Jag tycker att man måte nämna Steven Weber också, han hade precis rätt utstrålning för att vara ett räknenisseas man kommer älska att hata.
Roligt att alla bloggar verkar vara stenhårt för eller emot Amanda Peet, själv har jag ingen stark åsikt åt endera hållet. Mumsig Sorkinporr för oss West Wingjunkies iaf, och andra avsnittet var ännu bättre än piloten (även om den otroligt geniala inledningssketschen inte riktigt levde upp till hypen).
Skicka en kommentar
<< Home