CBS nya strategi - reklam på ägg

De amerikanska tv-bolagen börjar onekligen förstå att använda den nya tekniken.
Redan förra säsongen började ABC webbsända några av sina populäraste serier och satsningen verkar ha varit en framgång.
Nu är det dock konkurrenterna som visar att de är en del av samtiden.

NBC låter Netflixabbonenter (Netflix är en filmuthyrare på nätet som går som tåget) förhandstitta på två av kanalens stora höstserier. Dels sjukt emotsedda Studio 60 on the Sunset Strip men även thrillerdramat Kidnapped. Allt för att skapa buzz veckorna innan premiärerna i tv.

CBS väljer dock en betydligt roligare väg. Med hjälp av en ny laserskrivare, egentligen avsedd för datummärkning, tänker kanalen trycka reklam för sina serier på 30 miljoner ägg. Dessutom ordvitsande sådan - typ: "CSI - Crack the case on CBS" eller "Shark - Hard boiled drama".

Fantastiskt, eller hur?

Camerons påhittade rekordfilm togs för sanning

Åh, jag älskar verkligen när fiktion tas för verklighet.
Senaste exemplet finns här där någon dåre till nyhetsredaktör på MSNBC presenterar publiksiffrorna för senste Pirates of the Caribbean-filmen och konstaterar att den slagit Aquamans tidigare rekord.
Ni vet, Aquaman - den påhittade James Cameron-filmen från Entourage (som säkert skulle varit grym iofs - kolla bara här).

Emmynomineringarna saknar givna vinnare

Så många namn, så många serier. Ändå känns det som om det första intrycket av 2006 års Emmynomineringar handlar om de som inte dög.

Hugh Laurie må vinna Golden Globes för rollen som Greg House - här platsar han inte. Vilket däremot Kiefer gör, igen. Okej, jag älskade femte säsongen av 24 men återigen - inte tack vare karaktärstolkningen av Jack Bauer. James Gandolfini saknas iofs också på listan (också fel) men det gör det ju inte mera rätt, eller hur.

Att juryn skulle överse Kristen Bell var kanske desto mer väntat. Antagligen skulle hon ändå inte ha något med slutsegern att göra, men jag hade iallafall uppskattat nicken åt Veronica Mars.

Och att inte Entourage anses tillhöra årets fem bästa komediserier är en fet skandal. Andra säsongen var inget mindre än ett mästerverk så när akademin kommer och påstår att Two and a half men var bättre blir det bara pinsamt.

Så. Slutgnällt. För visst fanns det bra val också.
Som att House nomineras som bästa dramaserie, att Jean Smart nomineras som bästa biroll i en dramaserie (Martha Logan i 24), att Michael Imperioli nomineras för bästa manliga biroll i en dramaserie (Christopher i Sopranos), Sleeper Cells nominering i miniseriekategorin och - så klart - Jeremy Pivens birollsnominering i komedikategorin.

Mest av allt jublar jag dock över Jamie Presslys nominering för bästa kvinnliga biroll i en komedi. Hennes tolkning av trailer trash har varit den enda anledningen att kolla på My Name Is Earl. (Men Megan Mulally lär ändå vinna för Will&Grace).

Hela listan finns här.

För guds skull, kolla in Sports Night

Två säsonger. 45 avsnitt à 22 minuter. En ren fröjd.
Nu har jag äntligen kollat igenom hela Sports Night-boxen, och bugar ödmjukt inför Aaron Sorkins geni. För visst var det bra. Kanske inte bästa-serien-genom-tiderna-bra, men väldigt bra.

Alltså, för er som missat det: Sports Night var serien Aaron Sorkin gjorde innan The West Wing. Upplägget påminner väldigt mycket om efterföljaren - långa dialogavsnitt där karaktärerna avbryter varandra är ett exempel - med skillnaden att allt utspelar sig på en tvsportredaktion istället för i Vita Huset. Flera av bihandlingarna och skådespelarna återanvändes även senare i TWW och för mig som slutade kolla regelbundet när Sorkin och Rob Lowe slutade där blev till exempel Sam Seaborns efterträdare Will Bailey (Joshua Malina) en trevlig ny bekantskap här.

Det finns dock så mycket mer värt att nämna - samspelet mellan Peter Krause och Josh Charles, avsnittet där Casey går runt i solglasögon inomhus, William H Macys mustaschprydde ratingsexpert, nedläggningsnojorna, att Felicity Huffman kan vara så jävla bra...

Men för att välja en sak som exempel på Sports Nights storhet nämner jag istället Robert Guillaume som gör rollen som den Pulitzer Prize-vinnande redaktionschefen Isaac Jaffe. En bit in i första säsongen drabbas hans karaktär av en stroke och sakta men säkert får vi sedan följa hans väg tillbaka igen. Guillaumes sätt att skildra det här, nästan enbart med sin röst, är så knäckande bra att man häpnar. Hur hans sluddrande sätt att prata marginellt går mot "normalt" igen i takt med hans tillfrisknande, avsnitt för avsnitt är otroligt fascinerande. Egentligen bara en liten sak men i min bok ytterligare ett definitivt bevis över att det är detaljerna som skiljer mästerverken från dussinserierna.

Sports Night finns att köpa till exempel här och rekommenderas varmt.