Tom Selleck är världens bästa talkshowgäst

Det finns talkshowgäster och så finns det talkshowgäster. De flesta är antingen Harrison Ford-sura för att de tvingas hora i en filmkampanj, och vägrar bjuda på sig själva. Eller så är de tillgjort glada över att få vara med, och berättar samma inövade historia om en rolig grej som hände på semestern. Men så finns det undantag, som Tom Selleck, som alltid ger av sig själv.

För något år sedan stod den gamle Magnumikonen för ett av mina favoritögonblick i talkshowsammanhang, när han rakade av sig halva sin mustasch hos en överförtjust Conan. I veckan lyckades han både visa stor självdistans och humor i The Daily Show. Först lät sig Selleck nämligen häcklas en bra stund av Jon Stewart för inklippsbilden av en hund i reklamklippet för hans tv-film Jesse Stone: Death in paradise. Sen ironiserade han själv över hur han ville vara lite smartare genom att använda ett kolon i titeln av samma film.

Det hela blev 10 minuter som kanske inte gav några jättedjupa insikter, men som ändå kändes befriande äkta. Visst är det sjukt att det enda som krävs är ett intervjuobjekt som är närvarande, men så känns det faktiskt.

Nu är jag i och för sig gravt Tom Selleckstörd, men bortsett från en kolssyrenedsprutad Richards Simmons är det få talkshowgäster jag hellre vill se. Observera och lär, alla själlösa filmnasare.

Veronica Mars uppmanar George W Bush att lägga ner vapnen

Stackars, stackars George W Bush. Opinionen var tuff redan tidigare, och det kan inte vara lätt att häcklas av Jon Stewart, David Letterman och alla de andra dag ut och dag in. Nu ger sig även Neptune Highs egen deckardrottning in i debatten. Snacka om motvind.

För det var garanterat ingen slump. I det senaste avsnittet av Veronica Mars går hon och exet Logan i skolkorridoren och snackar. De stannar vid Logans skåp, och kameran dröjer sig kvar på avstånd. Tillräckligt länge för att pränta in budskapet från klistermärket på skåpet i mitten av bilden: "PEACE NOW".

Har man följt Veronica Mars så vet man att det här absolut inte är någon slump. Det har hela tiden varit detaljerna som gjort den, här i Sverige så sorgligt förbisedda serien, så fantastisk. För ett par veckor sedan var det vicepresident Dick Cheney som fick smaka på häcklandet. Veronica befann sig då hemma hos en Columbinekopia till klasskamrat. Medan de pratade stod han och sköt pilbåge mot ett uppstoppat rådjur i trädgården. Veronicas syrliga kommentar:
"I hate fake deer, too. Everytime I see their stupid fake deer faces I wanna grab a shotgun and go all Cheney on 'em."

Givetvis med tydlig adress till händelsen då den packade vicepresidenten sköt sin kompis med en hagelbössa under en fågeljakt några veckor tidigare. Och bara ännu ett exempel på varför jag älskar Veronica Mars – aktuellt, smart, detaljspäckat med lysande dialog. Det har ännu inte kommit något besked om det blir en fortsättning i den nya kanalen CW, men enligt en intervju med Enrico Colantoni (Keith Mars) ser det ljust ut. Åh, vad jag hoppas att han har rätt.

TV-Guides terrier är min nya idol

Michael Ausiello är min nya idol. TV-guides reporter/krönikör/bloggare är så där härligt besatt av allting som har med tv att göra att det är omöjligt att undgå att älska honom. Och han är dessutom ett tydligt exempel på vad jag vill ha i svensk tv-bevakning.

Visst finns det tv-krönikörer som Anders Björkman, Nils Schwartz och J-O Andersson som är bra. Men, let's face it - det här är inte gänget med en ung syn på läget. Och Göteborgs-Posten hade för några år sedan en hysteriskt rolig tv-frågespalt av en Leif Österström. Poängen där var att han svarade på alla läsarfrågor med en värdelös ordvits. Typ: "När sänds Borta med vinden igen? Svar: "Aldrig. Sändningsrättigheterna är borta med vinden". Konsekvensen av att han slutade var att jag flyttade från Göteborg.

Men poängen med Michael Ausiello är att han är en kombination av Anders Björkman, Leif Österström och en naivt nyfiken terrier till reporter. Minns kanske främst hans bakom kulissernaknäck från inspelningen av Veronica Mars, där han fick vara statist. Och på sin blogg har han lagt ut en sanslöst initierad fråga-svar-intervju med det avhoppade skaparparet bakom Gilmore Girls.

Bäst av allt är ändå onsdagarnas "Ask Ausellio" på TV-Guides sajt. Här svarar han otroligt påläst på läsarfrågor om allt man kan tänka sig, ger spoilertips från samtliga serier som sänds, och kommenterar med små hänvisningar till Pantertanter. Visst har han gott om tid på sig att komma fram till svaren, men vad som inte går att plugga sig till är hans besatthet och det är den jag efterlyser även i Sverige. En tidningskvinna eller -man som tar tv-världen med samma grad av allvar som min idol. För om det inte går att klona Michael Ausellio, borde det åtminstone gå att korsbefrukta Anders Björkman med Janne Josefsson. Så det blir lite fason.

Tisdagarna med Bauer - det blir inte heligare än så

Det har blivit mycket snack om 24 den senaste tiden, och jag är ledsen om jag upprepar mig, men shit alltså. Tisdagförmiddagarnas heliga stund med ett nytt avsnitt funkar faktiskt som en adrenalinspruta rätt in i hjärtat. Nu snurrar det bara.

Har du mot förmodan inte sett det senaste avsnittet läser du vidare på egen risk. Vi snackar bäst hittills - till och med bättre än när Edgar dog gasdöden på CTU. Och det känns (nu blir det här lite over the top, jag vet) som om man är med när tvhistoria skapas. Men det är svårt att inte ryckas med när det händer saker hela tiden.

Chloe som gör den avsatte CTU-bossen till sin egen praoelev. Försvarsminister Hellers självuppoffrande biltur utför ett stup. Att President Pussy till slut erkänner för sin hustru vilket svin han är. Presentationen av mästerhjärnorna med handsfree som ligger bakom hela plotten. Och så Jack Bauers fantastiska knep för att komma ombord på flygplanet i slutet. Dra på sig en luva och bära resväskor - fantastiskt.

Jag blir svettig bara av att tänka på seriefinalens dubbelavsnitt. Hur kan dom toppa det här? Va?

Bedårande minsann

Att få en nod of aproval från Kjell är förstås stort. Er som har hittat hit för första gången tack vare länken på Weird Science vill jag därför bara önska välkomna, och mina förhoppningar om ett återseende. Till er andra – om ni inte råkar stå med på Publicistklubbens utskickslista och därför fått den i bokform – rekomenderar jag varmt artikeln om bloggar vs dagspress under samma länk. Precis så.

Rösta på din favvo-Bauer

Säsongsfinalen av tidernas bästa 24 blir ett tvåtimmars dubbelavsnitt den 22 maj. Och som uppladdning för detta har Fox nu dragit igång en omröstning på webben om tittarnas favoritögonblick från den första säsongen.

Nu är det väl inte skitlätt att uppskatta de gamla scenerna utanför sina sammanhang, och dessutom är det jävligt störigt att varje klipp föregås av samma reklamsnutt för tävlingssponsorns raklödder. Men, men. Scenen när Jack hittar sin döda fru är ju en tvklassiker värd att se om. Dessutom är det roligt att studera karaktärernas utseendemässiga utveckling under fem år. Kiefer har ju gått från en tunnhårig svullen snubbe, till den crewcutmaskin han är i dag.
Mycket nöje.

Stockholms bästa butik

Dagarna innan löning borde det vara förbjudet att ens närma sig östra Södermalm. För inte varje, men åtminstone varannan, gång jag går in i den lilla butiken på Skånegatan köper jag någonting - trots att min inköpslista egentligen var blank. Häromdagen kom jag till exempel ut med en jättefin liten bok om Ralph Wiggum, som blev en perfekt 30-årspresent till en kompis.

Och är det inte Simpsonsböcker så är det nån tvseriesäsong i region 1-utgåva, en cd med ett spännande omslag eller en pamflett av Kristian Luuks brorsa. Badlands utbud är verkligen på pricken, hela tiden, och killen bakom disken kan med järnkoll besvara alla frågor om releasedatum och sånt.

Dessutom känns det alltid sjuhundra gånger trevligare att handla saker som man får ta med sig hem direkt. Webbshopping i all ära, men att få klämma, vrida och vända på Deadwoods andra säsong är betydligt roligare än att sitta och vänta vid postfacket i dagar. (Var i helvete är min Magnumbox förresten, Swedisc? Det har gått två veckor nu!). Ja, Badlands är en oas för populärkulturnördar. Stockholms kanske roligaste affär.

Fotbollens tv-avtal är inte ens halvklart

Bravo. Så föll till slut den andra pusselbiten på plats. Men när Canal Plus och Svenska fotbollförbundet trumpetat ut hur härligt det är att de äntligen kommit överens om sändningsrättigheterna kring allsvenskan är det ju lätt att tro att allt är bra så. Tv-festen är räddad, typ. Men det är den ju inte alls.

Vad Canal Plus har säkrat är rättigheterna till "veckans match". Det vill säga 23 sändningar från allsvenskan 2006, att lägga till TV4:s 17 lördagsmatcher efter VM. Totalt 40 matcher, att jämföra med de över 100 PPV-matcher som tv-tittarna ännu inte är säkra på att kunna få se. Lite skillnad va?

Visst är jag glad över att vara garanterad en fortsatt fotbollsfest i kanalen som producerar bäst tvsport i Sverige, men en stor poäng med min digitalbox har hela tiden varit möjligheten att kunna löpa hem mitt favoritlags matcher. Okej, håller man som jag på Blåvitt, eller på något av Stockholmslagen också för den delen, kan man säkert räkna med åtminstone fyra-fem direktsändningar. Men jag nöjer mig ju inte med det. Jag vill kunna se ALLA matcher. Och för de mindre hippa lagens fans ser det säkert ännu mörkare ut, och orättvisan i detta kommer bli uppenbar om det inte kommer en lösning snart.

Nu är detta väl i ärlighetens namn inte Canal Plus fel. Kentaro Group som äger rättigheterna till allsvenskan har hela tiden sagt att de vill sälja kakan i tre delar. Lördagsmatcher, veckans match och sedan PPV direkt till kabeloperatörerna. Men poängen är att ingenting är klart än. Vad den schweiziske hästhandlaren än säger.

House utklassar allt annat på tv just nu

Åh fy satan vad bra House är just nu. De senaste veckorna har serien verkligen krossat allt annat. Vi snackar en helt egen liga. Ingen konkurrens alls. Och det bästa är att det bara kommer mer.

Det började med avsnittet då House benvärk bara blev värre och värre. Efter en knäckande inledningsscen med Ryan Adams Desire som bakgrundsmusik, kom en ännu mer knäckande scen där den gamle surputten visade upp sin deformerade lårmuskel för Cuddy så hon skulle ge honom starkare smärtstillande. Sen följde ett par fantastiska avsnitt när Wilson flyttade in hos House efter att ha separerat från sin fru. Och helt plötsligt var det de båda läkarnas privatliv och relation sinsemellan som blev mest intressant. Tills igår.

Draget att låta Forman och Cameron tvista över akademiskt erkännande var lika enkelt som lysande. Läkare, precis som de flesta andra inom den akademiska världen, är äregiriga. Att bli publicerad i en facktidskrift, och att få sina kollegors uppskattning är viktigt för dem. Så är det bara. Och även om de unga stjärnläkarna tidigare slagits om mäster House erkännande var det senaste avnittets plot att ta det ett steg längre. Nu handlar det om hur deras samfund ser på dem. I förlängningen deras möjlighet till att göra karriär. Och att då låta den blödiga och känslosamma Cameron få försöka ta strid mot den pragmatiske strebern Forman var jävligt smart. Slutscenen antyder ju minst sagt dessutom att den här striden inte är över än.

Att döma av de spoilers som finns ute på nätet kommer även de sista avsnitten för säsongen innehålla några riktiga skrällar. För att inte förstöra överraskningen tänker jag inte gå in närmare på vad de här chockerna består i, men om ett par veckor sänds iallafall ett dubbelasvnitt tisdag-onsdag, som låter grymt lovande.

Det är också uppenbart att de amerikanska tv-tittarna håller med mig om House kvaliteter. Som innehavare av sloten efter American Idol lockar Greg och hans kompanjoner nu rekordpublik, och förutom den superframgångsrika talangsåpan är det bara CSI som drar fler tittare för tillfället. Heja!

En 80-årig onelinermaskin blev stor radiounderhållning

Man behövde sannerligen inte vara konstkonnässör för att uppskatta Tors reportage om Torsten Andersson i P1:s Bildrutan i dag. Den 80-årige konstnären visade sig nämligen vara en veritabel onlinerspruta och resultatet blev stor radio. Tillsammans med Googles bildsökfunktion kunde man dessutom se de omtalade konstverken. Perfa.

Torsten Andersson har ansetts pretentiös på grund av sin vilja att hitta ett eget bildspråk. Han har hånats och förlöjligats, och bor nu isolerat i ett hus utanför Hörby. Men konstetablissemangets spe har satt djupa spår i honom, och fram tornar bilden av en man som trots sin kompromisslösa hållning faktiskt verkar lite ledsen av hur han blivit behandlad.
"Hat är ett starkt ord. Men revansch kan vara en bra drivkraft". "Jag tänker fan inte ge dom nöjet att se mig dö som konstnär". (Nu citerar jag ur minnet, real players spolningsfunktion suger).

Fast trots all skit fortsätter han verka på inslagen linje. Anderssons vilja att hela tiden göra saker perfekt får honom dessutom att bränna stora delar av sina målningar ute på åkern bakom huset.
"Att måla tavlor är inget svårt. Det går till och med att måla bra tavlor om man har hållt på med det här så länge som jag gjort. Men det intressanta är att måla bättre än bra. Och det svåra är att makulera."

Resultatet blir att Torsten Andersson alltså eldat upp 40 av sina 50 senaste verk. Samtidigt ställer jag mig då den kanske cyniska frågan om inte det här är ett sätt för honom att göra sig själv mer exklusiv. Att genom att begränsa sitt eftermäle låta det som faktiskt lämnas kvar bli mer värdefullt. Tor menar att det inte är så, men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken. Skitsamma, det blev iallafall det mest fascinerande stycke radio jag hört på mycket länge. Lyssna själva här om ni missade.

Alla kliver fram ur Jack Bauers skugga

Det var väl det jag visste. Efter två jämförelsevis något trögare avsnitt var 24 tillbaka i gammal god säsong 5-form igen. Och det enda som krävdes var tydligen att Jack skulle ta ett steg tillbaka en liten stund.

För under de säkert 20 minuter i mitten som gick utan Jacks medverkan i gårdagens avsnitt, klev de andra fram. Och som de klev fram. Bill Buchanan upprättade en sambandscentral i sin mexitegelvilla. Chloe (åh, Chloe!) utpressade psychovikarien och gav sig ut på fältet. Och Mike Novic och fru Palmer började nysta i trådarna.

Till sist kulminerade allt i vad som måste vara rekordet i 24:s bild-i-bild-historia. Vi snackar sju parallella cliffhangers. Yowza!

Tacka TV4-Max för uppmärksamheten, Per Ledin

"Det är bättre att vara ökänd än okänd. Så resonerar iallafall jag".
SM-finalen i ishockey har gått från att enbart vara en angelägenhet för Göteborgare och värmlänningar, till att beröra större delen av den idrottsintresserade allmänheten. Och en hel del andra, för den delen.
Den enda orsaken till det stavas Per Ledin.
Hittills i finalserien har Färjestads buse hunnit med att;
Ropa "tjockis" till Frölundamålvakten Tommy Salo under en tv-intervju och sedan hota att "sänka honom".
Bli belagd med munkavle av sina tränare, och läxats upp av sin mamma.
Gnällt över hur hans lagkompis kallats för könsord av en motståndare och själv hotats av bortafansen.
Och med den största cloun hittills - ropat "Din tjocka jävla tattare, du är ju för fan patetisk" till en stackars måldomare från Göteborg.
Det är den här vårens största tv-genombrott, och även om Per Ledin så klart kan tacka sig själv för det mesta, borde han ändå skicka en tanke till TV4-sportens Max Grinndal med kameraman. TV4-Max fattade från början vem det skulle handla om under finalmatcherna och har punktmarkerat Per Ledin för att inte missa en profan stavelse eller förolämpning att kabla ut till tittarna under lämpligt spelavbrott. Resultatet är kanske inte idrott på hög nivå, men iallafall en tvklassiker i stil med Peter Forsbergs utbrott på domaren Börje Johansson 1994. Att det sedan irriterar de mer polerade aktörerna i finalserien må vara hänt. Alla vi andra gör vågen i sofforna och skruvar upp volymen i väntan på nästa klassiker.

Okej att sparka Ari - men fan inte Jeremy Piven

I väntan på att det ska bli juni slukar jag allt jag kommer över om Entourage. Och det har konstigt nog inte varit mycket. Men nu gör iallafall rykten gällande att den del av storyn i säsong tre kommer att handla om hur Vinny Chase sparkar Ari Gould som sin agent. Tydligen hade HBO bokat courtsidebiljetter till en Lakersmatch och där spelat in en scen i vilken Vincent och hans pojkar blir uppvaktade av en annan stjärnagent som spelas av Carla Gugino (hon som blir av med armar och ben i Sin City).

Och visst låter det lovande rent storymässigt med en sparkad Ari Gould. Han har alltid varit som bäst i motgång - minns bara scenen i garaget i slutet av säsong två, när han fått kicken från det stora agentföretaget och upptäcker att varken företagsabonnemanget på mobilen eller hans firmabil är tillgängliga längre. Eller scenen därpå när han sitter i sin assistents upp-pimpade 2 fast & 2 furious-bil och sjunger med i Stevie Wonders For once in my life. Magiskt.

Hoppas bara att detta INTE innebär att Jeremy Pivens karaktär försvinner helt från serien. Det får bara inte ske, men samtidigt tror jag att HBO-gänget är smartare än så.

I väntan på säsong tre av Entourage kan man förresten se Johnny Drama sjunka mot botten med Kurt Russel och Richard Dreyfuss i Poseidon. Ännu en Aquaman i familjen Chase alltså.

Ett brittiskt mästerverk - tre månader efter alla andra

Det finns trots allt poänger med att vara trög ibland. För någon månad sedan var jag ju typ sist i västvärlden att upptäcka storheten i House, efter en maratonsittning med första säsongen på dvd. Efter att sedan kollat ikapp även andra säsongen håller jag nu Hugh Lauries buttre läkare som en av de absoluta tv-favoriterna.
Nu är det BBC:s Life on Mars som jag till sist fått upp ögonen för.

Visst, jag misstänkte att det skulle vara bra efter de fina recensionerna från bland andra Kjell och 43 minuter, men då i vintras hade jag antagligen så mycket annat att se att det inte passade in i mitt schema. Nu har jag iallafall kommit till skott och börjat plöja första säsongen, och visst är superlativen befogade. Manchesterpolisen som råkar ut för en trafikolycka och vaknar upp trettio år tidigare är en suveränt originell idé som genomförs på ett sätt som inte liknar något annat i tv. Förstår också att SVT är intresserade.

Men det här med att vara trög är ju faktiskt en fördel ibland. Alla mina bästa tv-upplevelser har uppstått när jag kommit in sent och kunnat kolla på i princip en hel säsong i följd, utan att behöva vänta en vecka på fortsättningen. Det började för några år sedan när min lillebror bodde på Irland och skickade hem andra säsongen av 24 på dvd. Hade inte brytt mig speciellt mycket om den första säsongen, men i dvd-format kom verkligen poängen med tidsgreppet fram. Deadwood, OC och Entourage är andra exempel på maratonfester jag haft framför tv:n. Visst är det roligt att vara först med något ibland också, men ur ett rent tittarperspektiv är det nog bättre att vara seg.

För övrigt kommer Life on Mars ut på dvd om en månad. Ett givet köp i väntan på säsong två.

Veronica Mars på väg mot säsongsfinal

Det börjar dra ihop sig för upplösning i Neptune. De senaste avsnitten har inte berört arc-historien så mycket, men när Veronica börjat dagdrömma om busskraschens offer bjöds det på en del sköna ledtrådar. Och en stor surprise. För efter förra veckans besök på Hearst College var nog de allra flesta säkra på att det är dit serien kommer flytta nästa säsong. Men så kom intagningsbeskedet från Stanford och visst tvivel såddes.

Men det bästa med Veronica Mars är alla små detaljer. Tidigare i år avslutades ett avsnitt med att Veronica satte upp en spåkakelapp med Lost-siffrorna på sin spegel. Här var det en skiva som utgjorde någon form av clue. En snabb googling visar att både bandet (Wannabes) och skivan (I am god) finns i verkligheten. Dock med annat omslag, men ändå.

Hoppas nu bara att Steve Guttenberg är skurken.

Bauer i en svacka

Det var tydligen omöjligt att klara av tempot, spänningen och kvaliteten i 24 avsnitt. Missförstå mig inte nu – femte säsongen av 24 är den överlägset bästa hittills. Och bland det bästa som går på tv. Men förutom de tio sista sekunderna i förra avsnittet har de två senaste veckorna faktiskt varit en besvikelse.
Ribban är ju onekligen högt lagd efter femton furiösa 43-minutare, men det är ändå synd att manusförfattarna slappnar av så här precis innan upploppet. Gårdagens avsnitt tillförde ju ingenting, möjligtvis undantaget scenen där First Lady Logan bad om ursäkt till sin make för hennes tidigare bristande förtroende för honom. Om hon bara visste, liksom. Annars – snark!

Fast jag väljer att se det som en uppladdning inför det spektakulära slutet. För visst måste det gå att ta det här i hamn på ett bra sätt? Med start på måndag, tack.

HIMYM misshandlas av CBS

Innan CBS togs över av Hattifnattarna var måndagarna en fantastisk tvdag med både 24 och How I Met Your Mother i en perfekt mix av galen actionspänning och skratt. Men efter OS-uppehållet har det tydligen varit slut på det. HIMYM lyfts in och ut ur tablåerna som vore det en Huset fullt-repris - utan den minsta takt eller känsla. I dag sänds visserligen äntligen ett nytt avsnitt efter tre veckors uppehåll, men efter det får vi vänta till 1 maj på nästa.

Okej att en sitcom om några vänner i New York kanske inte kräver samma kontinuitet som låt säga en thrillerserie om terrorister med nervgas, men jag tycker ändå att det är respektlöst att behandla tittarna på det sättet. UPN betedde sig konstigt nog likadant med Veronica Mars ett tag, men från och med i morgon har Neptunes finest fått en ny fast tid på tisdagar. Därmed är tisdagar veckans bästa tvdag. VM, House och Theif. Sweet.

Stenålder på Femman

De teknikansvariga på Kanal 5:s hemsida lever uppenbarligen på 1900-talet. För visst är det bra att kanalen börjar med webbcasting så man kan kolla på programmen när man vill (även om utbudet är så där). Men va fan - att kräva Internet Explorer som webbläsare är ju imponerande efterblivet.
Vem använder Explorer i dag?
Firefox:s fördelar torde vara fastslagna sedan länge, och de bakåtsträvare som fortfarande surfar med Microsoft är väl knappast den målgruppen som kolla in Sofis Värld på nätet.
Gör om, gör rätt.

Manlig vänskap

Förra veckans gladaste nyhet var utan tvekan att House fått klartecken för en tredje säsong. För även om de första typ 38 avsnitten var lysande så är det ju först nu i de två-tre senaste som de nått okända höjder.
Anledningen är så klart att James Wilson flyttat in hos House efter att ha separerat från sin fru. Och efter att man tidigare suttit som klistrad framför läkarnas mysterielösande vill jag nu bara att de ska ställa en diagnos så vi kan få följa vännerna House och Wilson i hemmiljö i stället.

Att Greg House inte var någon mönstersambo kunde man kanske listat ut på förhand. Men att gömma disken i ugnen och sen ställa fram den nästa dag (när det är Wilsons tur att diska) var ändå rätt imponerande. Något barnsligare kanske att köra hand-i-skål-med-ljummet-vatten-tricket på den sovande Wilson, men inte desto mindre kul.
Efter att han lurat Wilson att sitta utanför på trappan och vänta en halv dag försöker House få sin vän att ge tillbaka, att svara med ett eget practical joke, så han ska slippa tänka på sitt taskiga kärleksliv.
"Everything else sucks. You might as well find someting to smile about".

En stund senare gör Wilson just det, och House leende när han upptäcker hur hans vän håller på att bli - tja, House - var obetalbart.
Manlig vänskap at it's best.

Äntligen

Säsong fyra.
Region 1.
350 spänn.
Med frakt.
Som hittat.
På väg.

Albert Svanbergs finest hour

I en tid då SVT-sporten är saggigare än någonsin påminns jag om dess storhet. Och då speciellt Albert Svanbergs.
För innan han blev storpys gjorde Albert faktiskt en hel del bra. Hans praktverk är givetvis VM-krönikan 1994 som är fantastisk rakt igenom.
Nu har något okänt geni lagt ut den på nätet, och vi som inte varit smarta nog att spara VHS-banden från då får återigen chansen att uppleva den perfekta sammanfattningen av den perfekta sommaren. Självklart klimax är ju givetvis straffarna, där Svanberg och redigeraren Dennis Videmyr pumpar ut saxofonsolot från Springsteens Jungleland precis efter Ravellis avgörande räddning. Och så inklippsbilderna från glada fans efteråt: "Ravelli, nu är han kung alltså". Ett magiskt stycke svensk tvsportjournalistik.
Sen kan vi ju försöka glömma att den dåvarande sportchefen Bosse Gentzel skickade sig själv som kommentator till USA, och stod för klassiker som: "Vår vän koreanen passar vår vän koreanen".

Albert Svanbergs näst största ögonblick, undrar ni?
Lätt. När han intervjuar en rekordbesviken yngling vid namn Peter Forsberg efter att Modo förlorat den avgörande SM-finalen mot Malmö 1994. Foppa skyllde allt på domaren Börje Johansson. "Han var så jävla dålig att jag vill dra på honom en smäll".
1994 var året då Albert peakade.

Lång dags färd mot wow

Yikes.
Senaste 24-avsnittet var kanske säsongens sämsta. Rätt meningslös bistory om First Lady-assistenten vars dotter kidnappats i utbyte mot information. Och övertagandet av CTU var inte heller speciellt hett - även om Helen Mirrens ondskefulla leende från balkongen var lite skönt.

Men så kom de sista tio sekunderna.
Som uppvägde allt. Allt!
Ja jävlar...

Veronica på svenska

Kolla här då.
En svensk Veronica Mars-sajt, igång i över ett år, som jag missat helt tidigare.
Forum, episodguide, länkar till svenska recensioner osv. Lätt värd ett besök.

För övrigt var veckans VM-avsnitt klart bättre än återkomsten efter våruppehållet.
Och eftersom Rob Thomas hintat tidigare att vi skulle få ledtrådar till säsong tre så känns det väl rätt safe att anta att fröken Mars kommer göra som Wallace och hamna på Hearst College nästa år. Om bara kanalcheferna ger grönt ljus till en tredje säsong, det vill säga.